Förr var det Carro, nu Sara, dessa tjejer som verkar vilja mer än vad som är möjligt. Och som sedan får till det. Jag är full av beundran, och avundsjuk. Beundran då jag tror mig veta vad som krävs och vad som offras för att nå dit de nått.
Avundsjuk, då jag vill ha en eller helst en knippe i vår egen förening som vill satsa, som orkar satsa och som har talang för att satsa. Ty det krävs så mycket mer än att bara säga orden, -jag vill. Vet vi ens vad som krävs idag? Jag vill tror det! Har vi förutsättningen? Jag tror det! Återstår att hitta ett sätt, en mix, en gurkburk, en person.
Jag återkommer i frågan, men just nu önskade jag lite att jag vara en simmledare. Och jag tror inte att jag är ensam om det. Men hatten av för Lars Liljegren som faktiskt har henne inte bara i sin kommun utan också inom sin verksamhet och då sin yrkesverksamhet. Kanske kan det smitta oss lite.
Och i Roslagen öser bara regnet ner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar